En mörk saga – kanske en början på något

Det var en gång en pojke som saknade både skor och föräldrar. Han kunde inte bestämma sig för vad som var värst. Att gå runt barfota hela dagarna gjorde att hans fötter svullnade upp i kylan och smärtade. Att sakna föräldrar var nog mest jobbigt på nätterna då han låg vaken.

Möte arton och trettio den trettionde januari 2004

Deltagare:

Jenny, Uppsala, nybliven tvåbarnsmamma som inte hämtat sitt barn på dagis som det var sagt.

Johannes, Jennys man som arbetar i Stockholm.

Ingrid, dagisföreståndare som har kallat till utvecklingssamtal.

Sebastian, tre år.

Agnes, ett år och sju månader.

 

Ingrid: Då var det nästas tur. Välkomna. Ni kan hänga av er jackorna i kapprummet. Hej, Ingrid heter jag.

Johannes: Johannes.

Ingrid: Hej, Ingrid.

Jenny: Ja vi har ju redan träffats.

Ingrid: Ja precis. Ja jag är ju alltså föreståndare för det här daghemmet och vi brukar alltid ha ett sånt här litet föräldrasamtal en gång varje termin som ni kanske känner till.

Johannes: Mmm.

Jenny: Vårt förra dagis hade också det.

Ingrid: Så bra då vet ni hur det går till. Ja, var ska jag börja… Jo, jag har en teckning här som Sebastian har ritat jag hade tänkt att visa.

Jenny och Johannes ser på varandra. Ingrid visar upp en barnteckning.

Ingrid: Här är den. Inför det här samtalet så fick alla barnen rita varsin teckning av sin familj. Här är den. Vi brukar alltid göra såhär när det är första samtalet för vi känner att det är viktigt att inte bara lära känna barnet utan också lära känna hela familjen, och då inte bara den som hämtar.

Ingrid tittar speciellt på Johannes.

 

Ingrid: Har ni lust att börja och peka ut vilka det är?

Jenny: Ja, nu ska vi se… det här var lite roligt.

Johannes: Ja verkligen. Ja vad ska vi säga…

Jenny: Det här kanske kan vara jag?

Pekar på figuren i mitten.

Johannes: Ja, jag är ju lite längre… ska det här kanske vara jag då?

Pekar på figuren till vänster.

Jenny: På väg in genom väggen. Och det måste vara Agnes, våran minsta.

Pekar på figuren till höger.

Ingrid: Så det vara alltså hela eran familj?

Johannes: Ja. Och så har vi en katt också. Men det är en innekatt så den är säkert i huset.

Ingrid: Ja.

Ingrid tar bort teckningen, tittar på en anteckningslapp hon skrivit innan mötet.

Ingrid: Så nu har jag tänkt ställa några andra frågor som vi ställer till alla som kommer hit sen om ni någonting att fråga mig så går det bra att göra det när som helst.

Så.

Jenny: Jo, jag tänkte fråga om eftermiddagsfikat som de ska ta med sig, jag vet att Sebastian fick med sig en påse godis förra fredagen och som vi förstod efteråt så…

Ingrid: Vi har en regel om att eftermiddagsfikat ska vara en frukt men det spelar ingen roll. Något annat? Då kan vi väl börja och prata lite om Sebastian. Han har varit här sen november, stämmer det?

Jenny: Ja, vecka 47 tror jag.

Ingrid: Och han var ju lite orolig såhär i början men det är inget konstigt med det. Hur upplever ni förresten själv Sebastian.

Jenny: Upplever, ja han är väl som barn är mest… kanske lite blyg.

Johannes: Inte alls som Agnes, hon är inte rädd för någonting alls.

Jenny: Men det kan ju faktiskt ha att göra med åldern. När han föddes var han precis likadan.

Johannes: Ja det är möjligt. Men jag är väl ändå mer framåt än vad ditt ex var och jag har läst att sånt går i släkten.

Ingrid: Så du är alltså inte Sebastians riktiga pappa.

Johannes: Nej, det stämmer. Men Agnes är mitt barn.

Jenny: Jag hade Sebastian redan innan vi träffades, men det har väl gått bra? Johannes är en bra pappa och nu känns det väl som att Sebastian är ditt barn lika mycket som mitt? Jag var ensam när jag väntade Sebastian och Johannes har verkligen ställt upp för mig och Sebastian.

Johannes tar Jennys hand.

Ingrid: Ja. Då vet jag lite vad ni tänker, och det är ju ändå ni som träffar era barn mest.

Jenny: Och vad tycker ni i personalen.

Ingrid: Jo, han är duktig, väldigt lillgammal på något sätt… i förrgår stannade han kvar i köket och skulle hjälpa till och ställa tillbaka alla stolarna. Sen är han kanske lite, jag skulle inte säga blyg, men kanske lite försiktig.

Jenny: Så han sköter sig bra.

Johannes: Fråga inte så dumt. Det är klart han gör.

Ingrid: Ja det gör han. Nu till nästa punkt. Hämtningen. Jag hörde av personalen att det visst blivit ett missförstånd angående vilken tid Sebastian skulle hämtas.

Jenny: Ja, det var sagt att Johannes skulle hämta eftersom han hade en kompledighet att ta ut. Men vi måste ha missförstått varandra.

 

Ingrid: Det kan jag förstå men det var inte första gången det händer.

Jenny: Nej jag vet. Men det var den gången som bilen gick sönder och då ringde jag faktiskt och sa till.

Johannes: Du kunde faktiskt ha tagit bussen…

Jenny: Men alla matkassarna bara så där?

Johannes: Ja inte vet jag?

Ingrid: Nu tar jag inte upp det här för att ta reda vems eventuella fel det var. Dessutom så ser vi gärna att båda föräldrarna samsas om ansvaret för sina barn.

Johannes: Ja, jag pendlar från Stockholm och med rusningsköerna så går det bara inte.

 

Ingrid: Det är inte min sak att lägga sig i. Men de flesta föräldrar försöker ändå lösa det så att de hjälps åt med dagispassningen.

Johannes: Vet du ens vad jag jobbar med?

Ingrid: Nej, men däremot vet jag att åtminstone Sebastian blir väldigt orolig när hans föräldrar inte kommer.

Johannes: Och Agnes, klagar hon?

Ingrid: Nej, men hon har inte heller riktigt den uppfattningen om när ni, eller ska jag säga Jenny brukar komma.

Johannes: Då så. Då borde väl inte Sebastian heller bli orolig. Han är ju trots allt äldre? Att det händer olyckor är inget vi kan göra något åt. Och så länge vi ringer så gör vi åtminstone vad vi kan.

 

Ingrid: Det var inte det jag menade.

Jenny: Det ska i alla fall inte behöva hända igen.

 

Ingrid: Vi behöver kanske inte prata något mera om det. Men ni ska veta att Sebastian… Äsch. Ja det var nog det. Ja. Den här kvarten är snart slut och nästa väntar så jag får tacka.

Jenny: Skulle vi inte prata om Agnes också?

Ingrid: Eftersom hon går på en annan avdelning som inte jag är ansvarig över, vi har två avdelningar Älgen och Renen och Sebastian har precis flyttat upp till Renen som jag jobbar på.

Johannes: Jaha, när blir det då?

Ingrid: Det kommer säkert att skickas ut lappar om det när det är dags. Då så tror jag att det har blivit nästas tur.

Jenny: Ja, tack så mycket då.

Ingrid: Tack och hej då.

Jenny: Vi ska inte komma sent något mer, det lovar vi.

Ingrid: Ingen fara.

Johannes: Kom nu går vi.

 

Ingrid: Då så var det nästas tur. Välkomna.

 

 

 

Vad som hände innan och efter.

 

Jenny: Var har du varit?

Johannes: Jag var tvungen att jobba över. Fick du inte mitt meddelande?

Jenny: Jo men jag hade ju tandläkartid och var sövd och det visste du om. Sebastian fick vänta över en timme innan jag var klar… Johannes?

 

Johannes: Ja, vad vill du att jag ska säga? Jag var tvungen att jobba över.

 

Johannes: Hej då.

Jenny: Puss? Hej då. Glöm inte att handla på vägen hem!

Johannes: Jag måste nog jobba över men jag ska se om jag hinner.

Jenny: Ja, jag hinner inte heller. Jag har en kund inbokad klockan ett och sen måste jag hämta Agnes.

 

Johannes: Ja, det kan inte hjälpas. Vad ska jag säga? Du får ta med dig henne. Sebastian kanske kunde hjälpa till. Han som blivit så stor.

 

Johannes: Fan, vet du vad jag tycker om såna där besserwissrar. Vad har de med saker och ting att göra. Det räcker väl med att barnet ramlar så blir man anklagad för misshandel också. Fy fan. Varför säger du ingenting?

Jenny som kör bilen saktar in och blinkar in mot vägkanten, tittar ut på en omkörande bil,

fortsätter sedan att köra.

 

Jenny: Såg du hur han körde om. Helvete vad de kör på den här vägen.