Radiostyrt

Läste en intressant sida om radiostyrda bilar mm. Det fick mina tankar att snurra. Jag minns när jag var liten och brukade köra radiostyrd bil med grannen. Har kul som helst! RC-bilar äger! Ska nog ta och köpa mig en snart från teknikmagasinet!

Test – testar

Test i alla ära, sa mannen och log. Kom hit och pröva, försök, se eller testa hur det går.  Gör vårt fina test och sen så kommer glansen gratis.

Bli en av oss. Se efter om du platsar (och har råd att betala!) I vårt gula tält är allt gratis! Går du med är det du som får betala. Kurs på kurs på kurs.

Testa och se… Kanske är du redan en av oss?

Scientologerna behöver dig!

En påbörjad saga.. fortsättning följer förhoppningsvis

Den här sagan är i likhet med alla andra sagor helt sann, och det vet jag för jag har varit med om det själv.

Jag och brorsan skulle ut på vår första husvagnssemester med familjen. Vi hade rest hemifrån tidigt på morgonen, vid lunchtid hade vi ätit lunch i Piteå och framåt femsnåret så närmade vi oss äntligen finska gränsen. Solen hade legat på hela dagen och allt var varm och klibbigt. Jag var trött, less och hungrig. Brorsan satt och sov i sätet bredvid mig. Han hade munnen öppen och det såg nästan ut som han dreglade. I framsätet satt mamma och blundade och pappa körde och lyssnade på pratradio. Utanför var det bara granskog.

Ur fickan tog jag upp en oanvänd snytnäsduk och rullade den noggrant mellan händerna till en liten boll. Jag kollade i backspegeln om någon skulle se något och sen tryckte jag in pappersbollen i munnen på brorsan och la mig sedan snabbt mot bältet och låtsades sova. Reaktionen lät inte vänta på sig. Ett hårt slag i magen å så var det igång. Jag försökte hålla bort hans händer medan han försökte klösa mig, Ajjjj! Mamma la sig i. Lugna er nu annars blir det inget godis! Det var han som började, sa jag snabbt. Han stoppade ett papper i min mun, gnällde brorsan. Det gjorde jag inte alls, skrek jag tillbaka. Brorsan måttade ett slag mot min arm. Jag försökte nypa tag i hens ben. Sluta, skrek mamma. Pappa bromsade bilen så att däcken tjöt. Bältet tryckte mot bröstkorgen. Bilen stannade mitt på vägen bredvid en liten skogstjärn. Inget sa något mer. Pappa vände sig mot oss och såg oss länge i ögonen. Jaha, där rök vårt sista godis, tänkte jag surt. Brorsan knuffade mig i sidan. Jag vände mig bort jag förstod vad som skulle komma. Var det inte här vi skulle bada? sa pappa. Va. Kommer ni inte ihåg det, fortsatte mamma, det bestämde vi ju i piteå.

Försök till något

Jeanette älskade Titanic!
Mycket av hennes tid gick åt till att fundera hur det skulle varit om hon varit där.
Inte på skeppet, det riktiga alltså, utan med leonardi di caprio.
Hon drömde ofta om honom.
Eller om någon som var som han.
I filmen.

Ett minne:
Det är när hon träffade Gunnar första gången.
De hade gått på bio tillsammans, och sett Titanic.
Det var precis då filmen kommit ut och Jeanette hade visserligen redan sett den men det hade hon inte sagt till Gunnar.
- Jag vet faktiskt inte, det är nån ny film om Titanic, svarade hon på frågan vad det var för film.
Men han verkade gilla den. Han blev godkänd.
Och efteråt.
När de gick över bron till Hisingen hade de stannat och sett ut över vattnet. Han hade stått tätt bakom henne, och lyft upp hennes armar som vingar mot vinden så att det kändes som hon nästan flög – precis som på filmen.
Det var nog först då hon förstod att hon var kär.
Sen hade det bara blivit sämre.

Nutid:
I en husvagn någonstans utanför ett mindre samhälle i inre Dalsland.
Jeanette och Gunnar är på sin årliga ”förbannade” husvagnssemester.
O hur hon ångrade att hon de köpt den där vagnen.
- Men det kan väl vara roligt, hade han sagt.
- På vilket sätt då, hade hon tänkt men istället sa hon, vi kan väl åka ut och titta på en…
Hon hade kanske tänkt att priset skulle avskräcka men så hade de haft begagnade vagnar och innan hon visste ordet av var de stolta husvagnsägare.
Väl hemma hade Gunnar ställt upp vagnen på garageuppfarten.
- Men så praktiskt.
- O vad smart.
- Finurligt!
Vilka använder såna ord nuförtiden (jo Gunnar…)

Men åter till husvagnen.
Det har regnat i tre dagar.
Tvätt hänger på tork överallt.
Längst inne i soffan sitter Jeanette och försöker få in ettan på den lilla husvagntvn.
- Gunnar, du måste vrida antennen! Gunnar!
Men Gunnar har redan gått ut för att prova sin fiskelycka i den lilla ån nedanför parkeringen.
- Gunnar! Vad i helvete! Nehe, han har gått.
Nu har hon gått över till att prata med sig själv… det är aldrig att gott tecken.
Gunnar brukar höra det ibland, precis när han vaknat och hon redan gått upp.
Nej, nu går hon och muttrat brukar han tänka. Nu är det slut på mjölk eller nåt och då är den morgonen förstörd…
Jeanette är en mästare på att elda upp sig själv och när hon väl lyckats med det kan hon brinna i flera timmar.
Det gillar inte Gunnar och då brukar han oftast gå iväg.
OCh det gr henne bara ännu argare.
- Jaha, nu har han gått ner och fiskat. Fan fan fan fan.

Mötet

Mötet

__
S I I A
I I
F I I K

S Nej nu får det vara nog, lyssna inte på honom..

A Lugna er nu..

K Du vet att du älskar mig och skulle aldrig kunna leva utan mig.

F Men vi kan väl ändå höra vad han har att säga.

S Han bedrar dig bara.

A Inte alls. Inte på något vis. Det är helt seriöst. Jag har du mitt ord på.

K Jag sviker dig aldrig.

S Seriöst. Bah.

**

S Skitsnack. Ser du inte vad som håller på att hända med henne. Hon slösar bort all sin tid. Och när hon inte är med han så drömmer hon att hon är med honom. Tänk på din familj och dina gamla vänner och på Johan, och på mig. Ska du bara överge mig nu?

F Nej..

A Riktigt så illa är det ju inte. Det är ju faktiskt ni ”vänner” som dragit er undan. Ge han en chans. Ni kanske till och med skulle kunna lära er att gilla honom.

S Och riskera att dras in i deras sjuka förhållande. nej tack då håller vi oss hellre utanför.

A Det finns inte några som helst belägg för att det här förhållandet skulle vara skadligt än andra relationer. Hon har aldrig blivit tvingad till något och det är inte så att hon blir slagen.

K Jag skulle aldrig göra dig illa. Jag vill ju bara att du skall må bra.

F Det stämmer faktiskt. Jag har valt själv.

**

S Men tänk på din karriär.

A Vadå betyder Karriären, att hon är lycklig är ju det viktigaste.

K Vill du inte bli lycklig?

S Men vad skall du då leva av? Ett tillfälligt känslosval som sen går över och så står du där utblottad.

K Älskar du inte mig?

F

**

S Vart tog den glada tjejen som jag kände vägen. Du är ju som förbytt.
Går som runt på små rosa moln hela dagarna. Du måste komma över honom och ta tag i dit liv.

**

A Om du hade hållit erat förhållande hemligt som jag sa så hade detta aldrig hänt. Nu drar du in massa andra som kommer med sina åsikter. Du rör bara till det för dig. Lyssna till dig själv istället.

K Lyssna till ditt inre. Strunta i vad hon säger. Det är du och jag. Du och jag. Du och jag.

**

K Minns du hur kul vi hade det i parken. Du, jag, lite vitt vin, en filt.

**

S Och tänk på Johan. Han var väl en fin kille. Du skall veta att när de träffades var de så lyckliga, men nu vill han knappt se åt henne.

K Minns du hur kul vi hade på den där släktmiddagen. Du kom först med Johan, sedan efter middagen när dansen började smög du bort med mig. Vad snopen han blev när han fann oss. Du behöver ingen annan än mig.

F Jag skiter väl i Johan.

S Men säg inte så. Ni två hade det ju så bra tillsammans.

***

Lättirriterad, stingslig och

K Vill du ha mig så kommer jag alltid finnas där.

K Du får väl lägga manken till, det kostar att vara på topp gumman.

A Tvärtom. Du vet inte vad du talar om. Dom har ett djupare förhållande än vad du tror. De ligger

K Om du vill lämna mig garanterar jag att du aldrig kommer att träffa någon som mig.

K Var med mig så blir allt bra.

S Innan du träffade honom hade du ju inte ens tjuvrökt och nu är du ute sena kvällar och nätter.

F Du är inte min mamma

A Du kan inte vända om och säga adjö.

F Han är på nåt sätt en del av mig nu.
Jag bryr inte om vad han gör med mig, det viktiga är hur jag mår.

S Varje gång du varit hos honom mår du alltid dåligt dagen efter. Du mår ju alltid illa dagen efter. Dåligt samvete, ångest, du ligger bara hemma och mår dåligt.

A Nu är det

S Hur skall hon ha råd… kostar mycket pengar.

K Jag kan inte ge dig några bilar eller flotta hus bara låta dig flyga med mig. Bara ruset av att vara älskad.

SLUT Flickan spelar obotligt kär i Killen/Knarket. A lägger fram en påse vitt pulver: Ska inte du vilja sväva på små rosa moln.(el dyl) S fnyser, reser sig och går. A går nöjt därifrån. Flickan tar påsen och kramar ”Killen”.

Utan titel

Vad gör du?

Va?

Äch inget.

Jo vad sa du?

Inte nåt

Det är bra om du frågade det

Jaha..

…

mm..

Och hur är det själv?

Jo tack.

Det här leder ingen vart… det är lika bra att lägga ner.

Ok

Då gör vi det.

Bra, lägga ner.

Ja?

Då så..

Hej då

Hej hej

…

…

jag tänkte sitta kvar så om du hade tänkt stanna kan du säga det.

Jag har liksom inget annat för mig.

Nej jag ser det.

Vad gör du?

Men lägg av. Stick iväg, vad gör du här överhuvudtaget? GÅ!

Ok jag går..

(går)

En mörk saga – kanske en början på något

Det var en gång en pojke som saknade både skor och föräldrar. Han kunde inte bestämma sig för vad som var värst. Att gå runt barfota hela dagarna gjorde att hans fötter svullnade upp i kylan och smärtade. Att sakna föräldrar var nog mest jobbigt på nätterna då han låg vaken.

Möte arton och trettio den trettionde januari 2004

Deltagare:

Jenny, Uppsala, nybliven tvåbarnsmamma som inte hämtat sitt barn på dagis som det var sagt.

Johannes, Jennys man som arbetar i Stockholm.

Ingrid, dagisföreståndare som har kallat till utvecklingssamtal.

Sebastian, tre år.

Agnes, ett år och sju månader.

 

Ingrid: Då var det nästas tur. Välkomna. Ni kan hänga av er jackorna i kapprummet. Hej, Ingrid heter jag.

Johannes: Johannes.

Ingrid: Hej, Ingrid.

Jenny: Ja vi har ju redan träffats.

Ingrid: Ja precis. Ja jag är ju alltså föreståndare för det här daghemmet och vi brukar alltid ha ett sånt här litet föräldrasamtal en gång varje termin som ni kanske känner till.

Johannes: Mmm.

Jenny: Vårt förra dagis hade också det.

Ingrid: Så bra då vet ni hur det går till. Ja, var ska jag börja… Jo, jag har en teckning här som Sebastian har ritat jag hade tänkt att visa.

Jenny och Johannes ser på varandra. Ingrid visar upp en barnteckning.

Ingrid: Här är den. Inför det här samtalet så fick alla barnen rita varsin teckning av sin familj. Här är den. Vi brukar alltid göra såhär när det är första samtalet för vi känner att det är viktigt att inte bara lära känna barnet utan också lära känna hela familjen, och då inte bara den som hämtar.

Ingrid tittar speciellt på Johannes.

 

Ingrid: Har ni lust att börja och peka ut vilka det är?

Jenny: Ja, nu ska vi se… det här var lite roligt.

Johannes: Ja verkligen. Ja vad ska vi säga…

Jenny: Det här kanske kan vara jag?

Pekar på figuren i mitten.

Johannes: Ja, jag är ju lite längre… ska det här kanske vara jag då?

Pekar på figuren till vänster.

Jenny: På väg in genom väggen. Och det måste vara Agnes, våran minsta.

Pekar på figuren till höger.

Ingrid: Så det vara alltså hela eran familj?

Johannes: Ja. Och så har vi en katt också. Men det är en innekatt så den är säkert i huset.

Ingrid: Ja.

Ingrid tar bort teckningen, tittar på en anteckningslapp hon skrivit innan mötet.

Ingrid: Så nu har jag tänkt ställa några andra frågor som vi ställer till alla som kommer hit sen om ni någonting att fråga mig så går det bra att göra det när som helst.

Så.

Jenny: Jo, jag tänkte fråga om eftermiddagsfikat som de ska ta med sig, jag vet att Sebastian fick med sig en påse godis förra fredagen och som vi förstod efteråt så…

Ingrid: Vi har en regel om att eftermiddagsfikat ska vara en frukt men det spelar ingen roll. Något annat? Då kan vi väl börja och prata lite om Sebastian. Han har varit här sen november, stämmer det?

Jenny: Ja, vecka 47 tror jag.

Ingrid: Och han var ju lite orolig såhär i början men det är inget konstigt med det. Hur upplever ni förresten själv Sebastian.

Jenny: Upplever, ja han är väl som barn är mest… kanske lite blyg.

Johannes: Inte alls som Agnes, hon är inte rädd för någonting alls.

Jenny: Men det kan ju faktiskt ha att göra med åldern. När han föddes var han precis likadan.

Johannes: Ja det är möjligt. Men jag är väl ändå mer framåt än vad ditt ex var och jag har läst att sånt går i släkten.

Ingrid: Så du är alltså inte Sebastians riktiga pappa.

Johannes: Nej, det stämmer. Men Agnes är mitt barn.

Jenny: Jag hade Sebastian redan innan vi träffades, men det har väl gått bra? Johannes är en bra pappa och nu känns det väl som att Sebastian är ditt barn lika mycket som mitt? Jag var ensam när jag väntade Sebastian och Johannes har verkligen ställt upp för mig och Sebastian.

Johannes tar Jennys hand.

Ingrid: Ja. Då vet jag lite vad ni tänker, och det är ju ändå ni som träffar era barn mest.

Jenny: Och vad tycker ni i personalen.

Ingrid: Jo, han är duktig, väldigt lillgammal på något sätt… i förrgår stannade han kvar i köket och skulle hjälpa till och ställa tillbaka alla stolarna. Sen är han kanske lite, jag skulle inte säga blyg, men kanske lite försiktig.

Jenny: Så han sköter sig bra.

Johannes: Fråga inte så dumt. Det är klart han gör.

Ingrid: Ja det gör han. Nu till nästa punkt. Hämtningen. Jag hörde av personalen att det visst blivit ett missförstånd angående vilken tid Sebastian skulle hämtas.

Jenny: Ja, det var sagt att Johannes skulle hämta eftersom han hade en kompledighet att ta ut. Men vi måste ha missförstått varandra.

 

Ingrid: Det kan jag förstå men det var inte första gången det händer.

Jenny: Nej jag vet. Men det var den gången som bilen gick sönder och då ringde jag faktiskt och sa till.

Johannes: Du kunde faktiskt ha tagit bussen…

Jenny: Men alla matkassarna bara så där?

Johannes: Ja inte vet jag?

Ingrid: Nu tar jag inte upp det här för att ta reda vems eventuella fel det var. Dessutom så ser vi gärna att båda föräldrarna samsas om ansvaret för sina barn.

Johannes: Ja, jag pendlar från Stockholm och med rusningsköerna så går det bara inte.

 

Ingrid: Det är inte min sak att lägga sig i. Men de flesta föräldrar försöker ändå lösa det så att de hjälps åt med dagispassningen.

Johannes: Vet du ens vad jag jobbar med?

Ingrid: Nej, men däremot vet jag att åtminstone Sebastian blir väldigt orolig när hans föräldrar inte kommer.

Johannes: Och Agnes, klagar hon?

Ingrid: Nej, men hon har inte heller riktigt den uppfattningen om när ni, eller ska jag säga Jenny brukar komma.

Johannes: Då så. Då borde väl inte Sebastian heller bli orolig. Han är ju trots allt äldre? Att det händer olyckor är inget vi kan göra något åt. Och så länge vi ringer så gör vi åtminstone vad vi kan.

 

Ingrid: Det var inte det jag menade.

Jenny: Det ska i alla fall inte behöva hända igen.

 

Ingrid: Vi behöver kanske inte prata något mera om det. Men ni ska veta att Sebastian… Äsch. Ja det var nog det. Ja. Den här kvarten är snart slut och nästa väntar så jag får tacka.

Jenny: Skulle vi inte prata om Agnes också?

Ingrid: Eftersom hon går på en annan avdelning som inte jag är ansvarig över, vi har två avdelningar Älgen och Renen och Sebastian har precis flyttat upp till Renen som jag jobbar på.

Johannes: Jaha, när blir det då?

Ingrid: Det kommer säkert att skickas ut lappar om det när det är dags. Då så tror jag att det har blivit nästas tur.

Jenny: Ja, tack så mycket då.

Ingrid: Tack och hej då.

Jenny: Vi ska inte komma sent något mer, det lovar vi.

Ingrid: Ingen fara.

Johannes: Kom nu går vi.

 

Ingrid: Då så var det nästas tur. Välkomna.

 

 

 

Vad som hände innan och efter.

 

Jenny: Var har du varit?

Johannes: Jag var tvungen att jobba över. Fick du inte mitt meddelande?

Jenny: Jo men jag hade ju tandläkartid och var sövd och det visste du om. Sebastian fick vänta över en timme innan jag var klar… Johannes?

 

Johannes: Ja, vad vill du att jag ska säga? Jag var tvungen att jobba över.

 

Johannes: Hej då.

Jenny: Puss? Hej då. Glöm inte att handla på vägen hem!

Johannes: Jag måste nog jobba över men jag ska se om jag hinner.

Jenny: Ja, jag hinner inte heller. Jag har en kund inbokad klockan ett och sen måste jag hämta Agnes.

 

Johannes: Ja, det kan inte hjälpas. Vad ska jag säga? Du får ta med dig henne. Sebastian kanske kunde hjälpa till. Han som blivit så stor.

 

Johannes: Fan, vet du vad jag tycker om såna där besserwissrar. Vad har de med saker och ting att göra. Det räcker väl med att barnet ramlar så blir man anklagad för misshandel också. Fy fan. Varför säger du ingenting?

Jenny som kör bilen saktar in och blinkar in mot vägkanten, tittar ut på en omkörande bil,

fortsätter sedan att köra.

 

Jenny: Såg du hur han körde om. Helvete vad de kör på den här vägen.

 

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!